För alldeles precis ett år sedan var jag och Rickard på banken och skrev på papperna för handpenning för vårt nyss köpta hus på Lidingö.
Jag var gravid i vecka 30 och mådde generellt riktigt bra.
Jag stressade dock från jobbet och när jag stod på tunnelbanan på väg till banken pratade jag i telefon med min kollega och blivande vikarie. Vi hade inte lyckats få till det där mötet på dagen på grund av mycket att göra…
-Stressa nu inte så att ungen ploppar ut och vi inte får någon tid för överlämning, sa hon.
Tänk – så rätt hon hade…
På väg från banken sprang jag in på Åhléns och köpte ett nagellack – ett mörkgrått lite metallic som skulle passa fint på vintern. Det har för övrigt legat kvar i Åhléns-påsen i väskan fram tills i förra veckan när jag hittade det.
Jag mådde lite illa där på kvällen och kände mig lite ”darrig” – helt övertygad om att jag slarvat med mat och dryck.
Tänkte inte mer på det…
R och jag gick och lade oss intet ont anande om att livet bara några timmar senare skulle ta en oanad vändning och att vi skulle vara en hårsmån från en fullständig katastrof.
Dagen innan försökte jag mig på att fota min mage – hade inte direkt tagit några ”magbilder” under den här graviditeten.
Den enda suddiga magbilden
Klockan 02 på natten vaknade jag med rejäl smärta i magen. Övertygad om att jag blivit magsjuk…
Gick upp och vankade runt lite i lägenheten. Kändes som en sammandragning/värk som aldrig tog slut och magen var brädhård.
Efter någon timme kom R upp och var lite orolig.
Han, sin vana trogen, googlade lite och läste någonstans att det liksom inte skulle göra ont på det viset…
Jag, som oftast tänker att det nog inte är någon fara, tappade upp ett bad och tänkte att det skulle få mig att slappna av. Ehhhh… Nej, det gjorde det inte.
Efter ytterligare en stund ringde R till förlossningen. Även jag bytte några ord med dem och de rådde oss att åka in.
Sagt och gjort, R ringde sina föräldrar som yrvaket körde genom stan för att ta hand om Emmy som låg och sov. På med kläder och så – iväg.
Minns att alla vägbulorna i Sjöstan på väg mot SÖS var jävulska. Aj aj!
Kl 04:30 skrevs vi in, mottagna av Siv – barnmorska.
Kl 04:35 larmas för urakut snitt och jag sövs samtidigt som jag förs i ilfart till operation.
Kl 04:44 är vår lilla dotter ute och förs direkt till Neonatalavdelningen.
Tyst moderkaksavlossning konstaterades…
Doktor Maria Sjöstrand räddade våra liv!